Skepptuna Kyrka

Guidning av kyrkan kan bokas hos Eje Erixon:

Mail: xoneje@gmail.com

Mobil: 0709-22 85 37

Nedan berättar Eje Erixon på ett personligt och spännande sätt om Skepptuna kyrka:

Skepptuna Kyrka

Att beskriva kyrkans historia gör sig bäst på plats. Då blir det lättare förstå de många förändringar som gjorts under århundranden. Min berättelse grundar sig på tillgängliga fakta men jag skall erkänna att min egen teori finns med där fakta saknas.

Vi börjar med att blicka ut över fältet söder om kyrkan. För femhundra år sedan var det fortfarande vatten där. Man kunde segla ut till Trälhavet (Östersjön) och vidare ut i Europa. De som seglade in mot landet kunde åttahundra meter öster om Skepptuna kyrka ta av mot höger och följa Långhundraleden som gick till Uppsala/Östra Aros. Vid viken som gick in till vår kyrka har en marknadsplats varit belägen där det sägs ha bedrivits en livlig handel från 1200-talet och tre hundra år framåt.

Nu vänder vi oss mot Kyrkan som med sin naturstensfasad vittnar om de många förändringar som skett med byggnaden, bland annat fönster som är igenmurade då nya tagits upp. Det finns olika bud om kyrkans datering. En del säger sent 1100-tal; andra säger tidigt 1200-tal. Båda buden kan stämma om man tänker sig att byggstarten var sent 1100-tal och färdigställandet av den ursprungliga kyrkan tidigt 1200-tal. Kyrkans långvägg var bara två tredjedelar av nuvarande längd. Mot öster byggde man ett smalare och lägre kor som avslutades av en så kallad absid, vilket var en vanlig byggnation på 1200-talet.

Vapenhuset kom till först senare, tornet byggdes men slutade där natursten gränsar av mot höjden. En träkonstruktion med ett sadeltak på toppen. På slutet av 1300-talet brann tornets träkonstruktion i en eldsvåda som även skadade en del av kyrkans tak. Spår av detta har lämnats i form av sedda stenar på tornet. Nu byggdes tornet i nuvarande storlek, man hade Uppsala Domkyrka som förebild. Vän av ordning säger nu att de var väl inte speciellt likt. Även Uppsala Domkyrka drabbades av en svår brand och efter den byggdes de nya tornen. Taket på tornet har fått sin brutna del först på 170-talet då även tupp kom att kröna tornet.

Kyrktuppen har jag sett på nära håll två gånger. Den första 1955 då torntaket fick nytt skiffer och innertak. Takstolarna stod då öppna mot skyn. Och jag gick i den dåvarande kyrkskolan som ligger bara 100 meter norr om kyrkan. Det var strängeligen förbjudet för oss skolbarn att ta sig dit upp. Men nu så många år senare kan jag erkänna att det var en fantastisk utsikt därifrån. Tuppen monterades ned och blev rengjord och förgylld med nytt bladguld. Andra mötet med tuppen var mer dramatisk. Detta skedde då jag här för några år sedan som kyrkvärd skulle förbereda gudstjänsten. Jag var först på plats vid kyrkan då jag möttes av en skrämmande syn. Mitt framför mig bara några meter från vapenhuset låg tuppen. Vid den tiden renoverade man tornet som hade byggställningar ända upp till tuppen och denna gång skulle tuppen förgyllas på plats. Men hur kom det sig att tuppen låg där? Hade han blåst ned? Nej detta var inte möjligt då tuppen har en spira genom kroppen och är minst en meter högre än tuppen. Samma natt mot söndagen vandaliserades kyrkogårdar i trakten. Det var nog det som gav tuppen en flygfärd. Tuppen hade nog änglavakt han landade i den mjuka gräsmattan och inte på kyrktaket eller någon gravsten.

Nu tillbaka till 1300-talet. Tornet var byggt men det blev mer. Nu rev man det lilla koret och byggde ut kyrkan i sin fulla läng och brädd. Där nu altarskåpet står vid den östra gaveln fanns då tre stycken nu igenmurade spetsformade fönster, vilket visar spår av utsidan på östra gaveln. Samtidigt byggdes sakristian och kyrkan fick sina första och enda väggmålningar föreställande de tolv apostlarna. Målningarna kalkades senare över och framtogs igen vid en renovering 1907.

Nu var en lång tid av byggnation och förändring tillända. Men drygt hundra år senare var det dags igen. Valvet som var av ”Tunnformat” med längsgående träpanel skulle nu rivas för att ge plats till 1400-talets stora mode ”Stjärnvalv”. Dessa finns i nästan alla kyrkor som byggdes på 1400-talet eller äldre kyrkor som renoverades. För att ge tillräcklig rymd till de nya valven revs även yttertaket som ursprungligen var lägre och hade en mindre brytning. Nu kom kyrkan att stå öppen under bar himmel och det troligtvis en ganska lång tid. Takfoten förhöjdes med fyra varv tegel och taknocken högre som gav ett brantare tak. Detta kan avläsas på kyrkans utsida.

Bara det att bygga det nya yttertaket med sina enorma takbjälkar var en konst i sig. När yttertaket var på plats vidtog byggandet av Stjärnvalven. Valven är murade av tusen och åter tusen tegelstenar och tonvis av murbruk. Vår kyrka har tre valvdelar vars vikter är enorma. Därför kunde man inte bygga dem direkt på väggarna. Då skulle de ha rämnat även om de är en meter tjocka. Valven har 8 stycken valvben som bär större delen av valven. Man började mura benen och vidare till själva valven. Stenarna försköts varje varv utåt och jämnades med murbruk; ett gigantiskt mästerverk som man kan beskåda om och om igen.

På slutet av 1400-talet stod kyrkan klar med ”Stjärnvalven” och vapenhuset blev byggt samtida. Vid den här tiden var vi katoliker och inom den katolska läran var det vanligt att utse ett skyddshelgon för sin kyrka. I England levde mellan åren 1118 till 1170 en man som hette Tomas Becket. Han studerade och fördjupade sig i den katolska läran blev populär bland kyrkliga ledare i England. En som inte kom överens med Becket var Kung Henrik II som var Englands Kung. Henrik kände sig hotad av Becket och det gick så långt att han lät landsförvisa Tomas Becket. Nu var han i Rom och studerade vidare, folket började klaga hos kungen. De ville ha tillbaka Becket. Kung Henrik försonade sig med Becket och han kom tillbaka till England. Beckets popularitet hos folket bara ökade och snart blev han utsedd till ärkebiskop vid katedralen i Canterbury. Men förhållandet mellan kungen och Becket försämrades igen. Kungen menade att han bestämde över så väl landet som kyrkan men Becket sa att ingen kung kunde bestämma över kyrkan. Det kunde bara påven i Rom göra.

Kung Henrik började bli trött på Tomas Becket och försökte hitta ett sätt att tysta honom. Då tog några av kungens män saken i egna händer, for till Canterbury och uppsökte Becket som var i sin katedral. Där dödade de Tomas Becket. Hade detta hänt i dag hade hela världen fått veta om mordet efter ett par minuter. Då fanns inget internet så det tog en tid innan hela landet fick vetskap om nyheten. Folket var i upprorsstämning och menade att kungen beordrat mordet. Henrik svor sig fri och bedyrade att han inte gett order om att Becket skulle dödas; det var väl andra huvuden som fick rulla.

Tre år efter sin död helgonförklarades Becket till S:t Tomas á Becket. I Skepptuna tyckte man att skulle passa bra som skyddshelgon för Skepptuna kyrka och så blev det. Nu närmades återinvigningen av kyrkan. Man beställde ett helgonskåp av mästaren Bernt Notke som gjort S:t Göran och draken. Resultatet blev en sittande S:t Tomas á Becket på sin tron snidad i ädelträ och guldförgylld. Nu kunde gudstjänstbesökarna se vem som beskyddade kyrkan. S:t Tomas helgonskåp stod i kyrkan till 1869 då vi sedan 250 år bytt till den evangelisk lutherska tron. Detta med helgon var inte så viktigt längre och man hade ledsnat på gubben. Man sålde därför helgonskåpet till Historiska muséet för 25 riksdaler. Då ingick även ett altartäcke i affären. Vansinne säger någon; inte alls säger jag. Det var på den här tiden vi började värma upp våra kyrkor och många dyrgripar for illa i ojämn värme och fukt. Nu är det välbevarat med rätt temperatur och luftfuktighet.

En kamrat till mig och jag bestämde oss för att göra ett besök vid Historiska muséet. Först ville vi förvissa oss om de fanns till beskådan. Vi ringde och frågade och fick till svar att Tomas Becket var det finaste helgonskåpet de hade och var alltid till beskådan. Vi for dit och kunde konstatera att det var sant det hon hade sagt.

1930 gjorde Svenska kyrkan en kopia i gips av helgonskåpet och skickade det till katedralen i Canterbury där den idag står. En skrift informerar om att originalet av helgonskåpet finns vid Sveriges Historiska museum och att det från begynnelsen stod i en uppländsk kyrka vid namn Skepptuna.

Nu till altarskåpet som är det kyrkan är mest känd för i dag. Altarskåpet är daterat till 1515 och tillverkat hos Jan Bormans verkstäder strax utanför Brüssel. Men hur kom det hit? Buden var många. Ett var att man från Skepptuna seglade ner till centraleuropa, krigade och tog med sig altarskåpet hem som krigsrov. En lokal konstnär trodde blint på den historien och gjorde en tavla 3×1,5 meter där han illustrerade händelsen. Han kallade den för Altarskåpets ankomst till Skepptuna kyrka. Där stod Altarskåpet lutat mot kyrktornet inramade av krigare med blodiga svärd medan folket i massor jublade över bedriften. Konstnären gav tavlan till Skepptuna skola där den satt på matsalsväggen. Om jag träffar före detta elever som nu bildat familj kan det hända att altarskåpet kommer på tal då är det kvicka att påtala att de vet hur det gick till. En annan historia om altarskåpet där man inte har forskat så mycket kring Skepptunas historia gör följande uttalande. Hur kunde ett så dyrbart altarskåp komma till den ”lilla hålan” Skepptuna. Skåpet skulle förstås till Uppsala Domkyrka men att båten skulle ha förlist här på sin väg till Uppsala. Om detta skulle stämma undrar jag vad skeppet skulle in i vår vik att göra när Långhundraleden vek av 800 meter öster ut. Som tidigare nämndes bedrevs handel här och Skepptunas köpmän var rika; ja tillochmed rikast i Uppland. Man beställde skåpet från fabriken.

Nu var det inte långt till Luthers reformation år 1517 som vi 2017 firar med ett 500-årsjubileum. Luther började i sitt hemland Tyskland. Först tio år senare beslutades det vid Västra Aros (Västerås) riksdag då Gustav Vasa var regent att Sverige skulle ändra till den Evangeliska Lutherska läran. Det beslutades också att kyrkan skulle förstatligas.

Altarskåpet är ett mästerverk med skurna detaljer i ädelträ och är guldförgyllda. Altarskåpet illustrerar händelserna allt från Marias födsel och Marias tempelgång till Kristi liv på jorden. Skåpet har luckor som stängs varje Långfredag. Luckorna har målningar som öppna smälter in i skåpets helhet. Altarskåpet är väl bevarat med endast några få skavanker. Dock saknar vi krubban och jesusbarnet, vilket är en gåta. Alla detaljer är väl förankrade i skåpet men efter krubban syn inget spår. Var det så att krubban stod lös i Altarskåpet? Man kan tänka sig att prästen bar med sig krubban om han skulle besöka en familj med ett nyfött barn och på så sätt välsigna barnet. Kom krubban på villovägar? Det är det ingen som vet.

För några år sedan då Uppsala Stift jubilerade ville man till Domkyrkans utställning få låna unika föremål från Stiftets kyrkor. Man ville låna vårt altarskåp och som tack för lånet få skåpet rengjort. Vi hade inget emot att låna ut altarskåpet och rengöringen var värd fyrahundratusen kronor.  Dock satte en konservator stopp för detta, som menade att skåpet var alltför bräckligt för att klara transporten till och från Uppsala. Andra experter menade att det visst skulle gå.

Dopfunten är från 1400-talet. Vid åren 1732-34 kom det nya fönster som släppte in mer dagsljus till kyrkan. På den norra långväggen fanns tidigare inga fönster. Krucifixet är från 1700-talet lika så predikstolen. Orgeln är från 1956, byggd i orgelverkstaden i Knivsta. När den har gjort sitt blir den nog ersatt med en digital orgel.

Det så kallade kyrksilvret är unikt. Nattvardskalken är till en del från 1300-talet. På 1700-talet bytte man ut skålen. En vacker brudkrona finns som brudparen får låna men det är inte så vanligt att man bär den i dag. För 48 år sedan bar min fru den.

/Eje Erixon